En tretimmars promenad i solnedgången

 Igår for jag och hälsade på en kamrat som bor nära simhallen i Vasa stad. Eftersom solen sken och vi kände oss käcka nog för en promenad, bestämde vi oss för att gå ut en stund. Finaste gatan i stan heter Långviksgatan, så vi tänkte att vi går dit. På vägen mötte vi en ung kvinna som skulle till Sion och förbereda för påskkonferensen som ordnas i veckan. Vi sa nej och hej och gick vidare. Sen kom idén upp att vi kan ju i alla fall gå till Sion och kolla om det finns extra planscher vi kan sätta upp i centrum. Det fanns tre stycken, vi tog också några coola tidningar med som vi tänkte lägga i postlådor. Vi bestämde oss att prata med Jesus före vi gick ut, han sa att vi kan sätta affischerna på våra ryggar och gå omkring med dom på så sätt istället. Så så fick det bli.
 Vi gick till minimani, där vi också hittade tejp som vi tänkte använda för att slutligen sätta upp dom på stolpar å roskisar. Så vi satte en massa tejpbitar på våra jackor, enda logiska lösningen. Vi gick omkring i butiken och låtsades vara engagerade i vad vi skulle köpa, medvetet med ryggen mot folk så de kunde läsa. Nästa destination blev citymarket. Vi stod och tittade på lösgodis som fallit på golvet när en man kommer och börjar plocka åt sig.  Efter en inre strid började vi prata med honom om hans godissmak, hans studier, påsken och konferensen som han inte kunde närvara vid. Fantastiskt nog var han svensktalande, finska är ett stort hinder i såna här stunder. Han fick också en Activate, med bra artiklar kom vi fram till efter att ha granskat den.
 Sen såg vi en lokal kändis stå och prata med en för honom bekant, vi smög framför dem och stod med ryggarna mot dem och låtsades söka efter passliga fingervantar. Plötsligt kom han fram och frågade vad vi gjorde reklam för så vi förklarade förstås. Han skulle till fjällen sa han.
 Ut ur citymarket med, sist och slutligen, spanska tomater och balsam. Då åkte första affischen upp på en stång. Vi använde allt tejp så ena blev kvar på ryggen. Vi började gå tillbaka mot simhallen. En man gick ganska nära bakom oss, så han blev ett lätt nästa "offer". Han var från Ungern och studerande och kunde inget annat gemensamt språk än engelska. Han sa att han har ett lyckligt liv och därför behöver han ingen Gud. Men vi fick berätta lite ändå om Jesus. Turligt nog skulle vi till nästan samma ställe, han skulle ha haft många chanser att svänga av på en annan väg, så vi fick en god tids pratstund med honom. Han väntade på att The Strokes nya skiva som inte hade ett namn ännu skulle släppas, och så skulle han fira påsken i Tyskland.
 Det händer så många saker som vi inte har en aning om. Det handlar om förtröstan på Gud, att han nog använder oss fastän resultat inte alltid är så tydliga. Vi är salt och ljus. Embrace it. Efteråt tänkte vi varför vi inte tar sådana promenader oftare? Vad finns det för annat bättre man kan ha för sig? Det var roligt, uppmuntrande och meningsfullt. Jag hoppas det kan bli en livsstil.



Every seed dies before it grows..


The Almost vaknade till liv igen

Hemma i Finland. Jag undrar om det stämmer? "I'm not sure home is a place I can get to by train.." Men onekligen är det nånting bra att vara här i Hankmo. Börjar ha landat, men kämpar hårt me att få färdigt uppackat, städat och organiserat i rummet. Försöker ta mig in till stan men vågar inte riktigt köra ännu måste jag erkänna. Jaa.
Verkligheten är så svår att förstå, åtminstone för mig. Något jag ständigt går och funderar på känns det som, hur allting går till egentligen och hur mycket större Guds hjärna och förstånd är jämfört med vad vi kan förstå. Och ändå tänker vi att vi är så bra. Till och med att vi kan försöka lura Gud genom att försöka lura oss själva. Som att det skulle fungera. Vi, man, jag. Svårt att välja. Vill inte peka ut någon, inte heller generalisera, men jag låter så smalt och tråkigt.