jaha jaha

livet stannar åpp. man bara finns.
jag vill framåt. ingen mer derivering som jag ändå e för trög för att fatta.
inte gjort en enda matteläxa så långt. så kanske jag får skylla mig själv.
å ändå har jag inte gjort så mycke vettit. eller kanske..



en man mötte mig på vägen. "hej" som ledde till det ena åck det andra.
han tror inte på söndags guden. han hittar sin gud i naturen. åck ja, livet utvecklar sig.
vi går framåt från liten sak till större. men sen på dödsbädden vet man ju aldrig, sa han. för då är man ju rädd.
snuddade orden. det finns så mycke mer! men min feghet tog över åck vi vandrade vidare, han i funderingar om det verkligen var grävlingar som gjort upp en stig tvärs över åkern, jag i en tyst bön.

nu är det slut.