En känsla jag inte känt på många, många år drabbade mig igår kväll. Du vet den där känslan när mamma har sagt att man måste städa sitt rum innan man får göra det och det. Det var när min kämppis nämnde något om att hennes mamma sagt åt hennes syskon att på fredag är det städdag, och hennes bror hade sagt att det nog kommer att vara ett heldagsprojekt med tanke på hans eget rum. Då kände jag så igen mig, jag kunde så erinra mig hur det var när jag var liten och var ett totalt råddmonster. Känslan av att stå vid foten av ett nästintill obestigbart berg och veta att man måste klättra upp trots att det nästan kommer att kosta en livet, för att det är så utmattande. Det var så det kändes, och den känslan upplevde jag på nytt igår. Att minnas genom en känsla blir så tydligt. Jag hade helt glömt bort hur hemskt tungt och jobbigt jag tyckte det var att städa mitt rum.

 

Nu har många år gått, och att städa är en helt annan sak nuförtiden. Jag har ju mitt eget hem, så det är helt upp till mig själv hur stökigt jag väljer att ha det och när jag väljer att städa. Det är helt enkelt mitt eget ansvar. Jag har dock lärt mig ett och annat om att hålla ordning sen jag var liten, och som tur är har jag en helt annan inställning till det nuförtiden, det kan till och med vara ganska avslappnande att få städa ibland. Ganska knäppt, när blev jag plötsligt såhär vuxen?