Äntligen blev det av, att utmana mig själv till att springa ett riktigt långpass. Jag har funderat på det länge, men har varit lite för feg samtidigt som det krävs lite timing. Jag har dessutom blivit så van att hålla en för mig lite högre hastighet när jag blivit så van vid att springa vissa distanser. Långpass skall gå ganska makligt, så jag har tänkt att jag inte riktigt har tålamod till att hålla takten ganska lugn. Men det gick bra, lyckades hålla relativt jämn fart och puls. Jag hade på förhand bestämt rutten. Jag hade aldrig sprungit längs Öjen tidigare, men det var en bra rutt för att springa lite längre, längs en lugn grusväg i skogen. Jag hade inget vatten med mig, men jag tänkte att jag nog klarar mig då temperaturen bara var ungefär 10 grader, och det funkade nog utan. Så nu är jag nöjd, minst sagt. För ett år sedan när jag orkade springa max 30 minuter skulle jag för allt i världen aldrig ha trott att denna dag skulle komma. Det känns mer än bra. Man kan faktiskt ändra sin situation och bli bättre på saker om man vill det. Det går ganska sakta framåt, till en början åtminstone, men plötsligt så har man klarat av någonting man aldrig trodde man kunde klara av. Det ger blodad tand kan jag bara konstatera.